Hade i eftermiddags ordnat en berättarstund. Låter kanske fantasilöst men väldigt intressant. Vi var runt 40 personer som samlats för att lyssna på de som ville, hade något att berätta om hur det var förr här i Broddarp.
Jag blir så fascinerad och till och med lite avundsjuk på hur de som är 75 år och uppåt kan komma ihåg namn, långt långt tillbaka i tiden och exakta årtal.
Hoppas hoppas hoppas att jag också kommer få ha ett stort och intressant minne när jag blir som dom. Inte för att jag kommer uppleva strömmen, telefonen, tv och bilarna. Jag hoppas verkligen inte jag kommer få uppleva krig eller fattistugan heller för den delen. Så vad kommer då jag ha att berätta när jag blir gammal?
Kära barnbarn och barnbarnsbarn när jag var liten och gick i 7:e klass hade skrivmaskinskunskap. Där skulle vi lära oss att varje finger hade sina tangenter. Det tog en termin...
I 9:an krävde lärarna att vi lämnade in uppsatser som var dataskrivna. Hur det nu kommer sig att man skulle få högre betyg i och med detta, istället för att kunna skriva snyggt och läsligt är för mig fortfarande väldigt konstigt.
Mobiltelefonen attackerade oss med storm. Det är ju inte direkt längesedan vi faktiskt kunde få vara "ifred" och inte satt man "i skiten" om man missade bussen eller tåget. I värsta fall fick man köpa sig ett telefonkort och gå till en telefonkiosk, för de fanns ju lite här och var då. (Ni minns väl tv-programmet på rymmen med Martin Timmel och hjalle och heavy)
Innan datorn fanns hade man ju en massa brevvänner som man hittat i div. Tidningar. Vet att jag var löjligt nöjd över att min pyttelilla brev (2x2 cm) kom fram till allers, så det publicerades. Fick skriva adressen på ena sidan för frimärket täckte hela andra.
Micron, platt-tv, brevlådan (för den kommer att övergå i mail eller???)
Ja jag har väl säkert glömt en massa stora händelser.
Kommer framtiden verkligen tycka att detta är intressant och värt att veta, på samma sätt som man idag fylldes av:
jag vill veta mer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar