Oliver sitter och försöker spela ett lego spel på nintendo Wii och jag känner igen mig så väl. Han kommer till köket är så frustrerad att tårarna rinner, han går tillbaka och man här nej, nej, Nej, NEJ, NEJ!!!! Inte från början igen !!!
Jag känner igen mig helt och hållet.
När man var liten och vi hade hutat Nintendo 8-bit på Shell. Pappa och Tobias spelade hela tiden och fick man vara med dog man direkt. Så fick man vänta och vänta och vänta igen. Dom spelade när man la sig på kvällen och dom spelade när man gick upp.
Det sitter i än. Spelar ingen roll vilket spel jag spelar, när det gäller dataspel. Har tålamod som ett kryddmått som redan är rågat när vattnet börjar droppa och jag blir så frustrerad!!!!
Stackars Oliver han kunde väl balt en bättre gen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar