Ett årskalas

Det är med lite vemod man träffade alla mammorna och en pappa på familjecentralen idag. 

Vi var samlade för ett års kalas med våra "småttingar"

Sista träffen utav det som från början var så många.

Det bidrar till att vardagen känns så mycket närmare.

Jobbet känns inte längre som en sak man skjuter framför sig,

 utan det är med all rätt man börjar tänka mer och mer på det, dagligen...

För mig gör det inte så mycket.

Jag saknar mitt jobb!

Men samtidigt så börjar tankarna virvla i huvudet...

Hur ska man hinna med allt???

Det som har varit så smidigt att t.ex.

Handla på förmiddagarna

Fixa tandläkar/läkarbesök

Städa

Fixa i ordnignen maten innan Christian kommit hem o.s.v.

Nu får man ju börja planera igen ;-)

Allt ska liksom falla på plats igen.

R-U-T-I-N-E-R

Som jag har saknat dessa.

Även om man har haft rutiner här hemma,

 så har det ju självfallet inte varit som förut och det kommer det väl heller inte bli.

Men jag blickar framåt med en stor skottkärra energi.