Jag Längtar efter den dagen då allting faller på plats. När man har tagit fram rätt bröd, rätt pålägg, rätt frukost (överhuvudtaget), rätt lunch, rätt middag, rätt bok, rätt leksaker.
Ja, den dagen då allt faller på plats liksom. Kläderna är ju som tyr va rätt, för dom får man ta på sig själv.
Faller det någonsin på plats? Eller är det nästa person då? Ibland saknar jag faktiskt att vi inte bor i ett samhälle, att ha en lekplats eller närmare till bad eller ett större utbud av idrott. Så man slapp restiden. Jag klagar inte, vi har inte direkt långt. Men att sätta sig i bilen för att komma till en lekplats 3 mil bort känns lite fel. Kanske är det min tanke som är fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar