Brandlarmet går...

 Stackars Oliver blir förtvivlad när han som bäst står och gör pepparkakshuset...

 Mitt i allt går brandlarmet och jag var ju inte vid hans sida.

För jag var ute...

 med stekpannan och det brända sockret *suck*

Pepparkakshus och mitt tålamod gick inte ihop, även om jag gjorde det bästa att dölja det.

Men sen när vi skulle limma ihop det med det smälta sockret, så funkade det inte riktigt att ha koll på både Oliver som stod bredvid spisen och knäckte mer och mer på taket,

samtidigt ha ögonen på Towe som absolut skulle sitta mot mina ben.

 Kändes lite väl riskabelt med det varma sockret.

Nu vet jag iallafall att denna gången tänkte Oliver helt rätt.

Brandlarmet tjuter för fullt, jag går in (jag visste ju att det kommer börja tjuta eftersom jag gick förbi varnaren med det brända sockret, på väg ut) möter Oliver i dörren som är på väg ut.

Frågar förtvivlat och en aning vilsen

- Mamma, brinner det???

- Nej, det var bara jag som brände sockret. Det är ingen fara, det brinner inte.

Vi pratar lite om det fram och tillbaka.

- Oliver, vad hade du tänkt att göra när larmet gick?

-Gå ut, svarar Oliver.

- Men du har ju inga skor eller strumpor på.

- Jag hade gått ut ändå.

- Va bra Oliver.

- Mmm, jag hade gått ut utan jacka också. För man ska ju gå ut snabbt.

- Vad hade du gjort ute då?

-Ropat efter er...

Det känns faktiskt ganska bra att ha haft en liten brandövning, även om det inte blev en fullständig med att vi alla gick ut. Men det var ju inte riktigt meningen. Men det var på sätt och vis skönt att Oliver visste vad han skulle göra om larmet gick.