Där fick jag...

När Oliver kommit hem från dagis ser han att det står en massa paket i vardagsrummet.

- Mamma, har tomten varit här?
(sedan springer han ner till förrådet för att kolla in paketen som varit där)
Mamma, tomten har burit upp alla paket...
- Mmm, jag vet. Tomten undrade om vi inte kunde hjälpa honom med att klistra fast etiketter på paketen, svarar jag.
-Så klart vi kan, annars får man kanske inga paket.

Oliver kommer med arg blick från vardagsrummet till mig i köket med en rulle papper i handen.

- Mamma! ljuger du för mig?
- Vadå?
- Ja, finns det verkligen en tomte?
- Varför skulle det inte göra det?
- För det här pappret är på paketen! (arg som ett bi och jag hade glömt lägga undan pappersrullarna efter att jag slagit in några paket till innan jag hämtade honom)
- Menar du att tomten inte skulle finnas, bara för att vi har samma papper som det är på några av paketen?
- JA, du har säkert slagit in alla...
- Men jag har ju fått hjälpa tomten lite ibland. Han kan ju inte hinna med att slå in alla paket till alla barn. Tänk på hur mycket du har önskat dig och tänk om alla barn önskar sig så mycket. Då hinner ju inte tomten äta gröt och komma med paketen.
- Jaha, jag tänkte inte på det. (mjuknar med en gång)
- Så ska vi hjälpa tomten eller?
- Ja vad väntar du på. Kom nu då!